Under min lunchpromenad med hunden lägger jag märke till två byggarbetare som tar bort takplattor från ett hus. En av dem står på taket och river ner platta för platta medan den andra tar emot. På gräsmattan byggs ett torn av trasigt tegel. Arbetet ser tillfredsställande ut. Samarbetet är svettigt. Rörelserna är effektiva. Ett tillfredställande dagsverke. Jag tänker på vad jag själv åstadkommit denna förmiddag. Ja, vad har jag gjort? Läst en artikel, skrivit tre små stycken i en text för att sedan radera två av dem. Jag har funderat över skillnaden mellan chefers arbete respektive ledarskap. Över en kopp kaffe har jag haft ett uppläxande samtal med mig själv om att jag måste välja spår. Det är dags nu. För det går inte att ha två olika forskningsfält sammanblandade utan att veta vad som undersöks. Byggarbetarnas dundrande framfart får mig att ifrågasätta vad jag egentligen har fått gjort i dag. Och ännu värre: hur ska jag få till det i eftermiddag?
Eftersom både jag och min hund gillar rutiner går vi samma promenad även nästa dag. Då ser jag att alla tegelplattor på taket är helt borta. Men inte bara det. Ett nytt skinande tak blänker emot mig. Byggarbetarna plockar upp skräp från tomten och blickar ibland stolta upp till sitt snabba men gedigna arbete. Ett nytt tak är redan på plats, medan jag har fått ihop fyra meningar till. Meningar som ska skapa klarhet i det ännu dunkelt tänkta. Ord som ömsom raderats och ömsom formulerats för att till sist ligga staplade på rad som tegelstenar på en potentiell grund.
Hunden skäller och vill gå vidare. Så behöver också jag göra. Mitt bygge väntar på att fler stenar ska rullas till avhandlingsborgen.
Men det är med sega steg jag stapplar vidare och med en ilande känsla i magen. För en dag, eller två, skulle jag genast vilja byta ut mitt tänkande till konkret praktiskt arbete. Jag ser mig själv i en verksamhet som kräver akuta åtgärder som gör skillnad. Människor som behöver min hjälp. Problem som blir lösta. Listor som bockas av och omvandlas till resultat som går att ta på.
Det är inte bara det abstrakta arbetsresultatet som får mig att längta efter andra sysslor. Framför allt är det nog den ensamma osäkerheten om jag överhuvudtaget använder rätt tegel. Kommer det, slutligen, att bli en borg av dessa fumlande mödosamma meningar?
Utan att veta fortsätter jag att knäppa på tangentbordet och formulera ytterligare ett ord. En liten, liten, liten sten som ska hålla samman plattorna mot varandra. I morgon, vid lunch, kanske ännu en platta hittat sin plats.
Helene Öhman 