Det sägs att lärande i vardagen är vägen till rätt kompetens för framtiden. Lärande kan förklaras som en varaktig förändring av nya tankar, beteenden, attityder eller sätt att se på saker. Lärande låter sig inte begränsas till formella platser. Att lärande kan ske utanför utbildning kan vi vara säkra på. Men att lärande sker på utbildning är inte alltid säkert. Det beror på upplägget, individens förutsättningar och hur kunskapen används under och efter utbildningen.
Men om lärande ändå kan ske utanför en utbildning – vad ska vi då med utbildning till när det gäller vuxna?
En filosof och pedagog som har funderat på frågan är Biesta. Han menar att konceptet ”lärande” har ökat i relation till konceptet ”utbildning”. Förut pratade vi om ”varaktig utbildning”. Nu är narrativet ”det livslånga lärandet”. Med ordet lärande flyttas fokus till individen snarare än kollektivet och från innehållet – vad som ska läras – till lärandet som en process. Lärande kan kännas enklare än utbildning. Lättare att göra där man är. Tröskeln ska vara låg för att komma i gång är ofta uppmaningen från uppfriskande lärandetjänster i digitalt format. Det ska vara lätt att göra rätt. Så vad har då utbildning för funktion?
Biesta menar att utbildning, till skillnad från bara lärande, har tre viktiga funktioner som samspelar med varandra. Den första funktionen är meritering. När vi formellt har klarat oss igenom ett väl genomtänkt utbildningsupplägg med vissa lärandemål kan vi bevisa att vi har utvecklat en formell kompetens för användning i andra sammanhang. Inte bara på jobbet där vi lär. Meriteringen ger exempelvis legitimitet till ett yrkesutövande. Som ny chef kan det handla om att få kunskap och träna nya förmågor som man behöver behärska som chef. Dessutom möjliggör formell utbildning spridning och effektivitet – flera kan samtidigt få tillgång till samma kunskap.
Den andra funktionen som utbildning har, enligt Biesta, är socialisering. Det innebär att vi i samspel med andra på utbildningen påverkar hur vi förväntas vara relaterat till det som lärs. Normer överförs och införlivas exempelvis i bilder av hur en bra ledare ska vara. Nya chefer kan i en utbildning göra en identitetsförflyttning från specialist till ledare i synen på sin roll. Individen bärs fram i kören av berättelser om ledarskap och kan känna sig mindre ensam i mötet med likasinnade. Socialiseringsprocessen skickar med en samlad erfarenhetsbank och bygger rollmodeller från många till den enskilda i ett slag kollektiv förväntan.
Därför behövs slutligen utbildningens tredje funktion som handlar om att bli en vuxen och självständig person, ett subjekt. Den subjektiverande funktionen i utbildning blir som en slags motpol till den kollektiva delen. I socialiseringen finns gemensamma knep om hur man kan agera i exempelvis en yrkesroll. Men den subjektiva delen handlar om att träda fram som människa och vara unik, fatta beslut som situationer kräver. Eller att våga agera när andra duckar. Uniciteten finner vi i kontakt med omvärlden. Häri finns paradoxen. För det är först i mötet med andra och i förståelsen för andras sätt att se på världen – pluralitet – som vi kan komma i kontakt med vår unicitet. Den personliga rösten. Utbildningens uppgift blir därför att möjliggöra den egna rösten och samtidigt bäras fram av den kollektiva styrkan. Motstånden uppstår när andra inte tycker som vi eller när vi inte får ihop delarna till en helhet. När vi blir berörda av något annat. När det är någonting som stör det vanliga. Och ibland kan målet med lärandet i sig sätta stopp för öppenheten att hitta någonting annat. Gruset. Först när vi sätter lärandet inom parentes kan världen börja undervisa oss, skriver Biesta.
När jag har läst Biestas böcker blir jag påmind om att undervisning och utbildning kan behövas som ett komplement till lärande på jobbet. Och att det spelar stor roll hur vi bjuder in och möjliggör miljön för utbildningen. Tillåter vi motstånd och perspektivbyten? Öppnar vi dörrar för att ryggsäcken vi bär med oss ställs åt sidan? Att vi kan hitta annat gods att plocka med oss till den pockande vardagen?
De tre funktionerna: meritering, socialisering och subjektiviering behöver hänga ihop. Med väl utvalt innehåll, möjlighet till att lära genom rollmodeller och i mötet med andra kan vi utveckla såväl kunskap som vishet. Och är det någonting som vi behöver mer av i dessa tider så är det väl mogna och visa ledare?
För mig är det dessa tre delar som gör att jag vill jobba med utbildning och möjliggöra det för fler. Undervisningen behöver inte vara lättsmält med nickande huvuden och applåderande händer. Utbildningen ska bjuda på motstånd och uppmana mötet med något annat än det vardagliga. Mer bildade kommer vi ut i världen. Utbildade….. medveten om att vår värld är befolkad av andra.
Helene Öhman 