Du måste frigöra mer utrymme. Minnet är fullt. Plötsligt kommer denna instruktion överallt. I min mobil. På min Ipad. Och samma sak med g-mail som med bestämd ton förmanar att mitt konto kommer att upphöra att gälla. Om jag inte åtgärdar. Detsamma gäller kontot för alla mina privata dokument. Nej, det finns inte plats för mer.
Jag får alla dessa meddelanden när jag är på semester så jag låter det hela rinna av. Ja, som vatten på en gås.
Väl hemma får vi för oss att rensa i vårt hus. Det har varit så enkelt, ljust, fräscht och minimalistisk i alla boenden där vi tillfälligt bott under sommaren. Men här är det överbelamrat av saker. Vi börjar. Ja, vart vi ska vi starta? Gamla hårda LP-skivor som finns kvar (i fall vi skaffar oss en gammeldags grammofon någon gång), vart ska de ligga? Barnens utklädningskläder där prinsessa, cowboy, clown, halloweenskelett och indian-utstyrsel har lagt i sig i en stor hög längst inne i ett förråd av spindelnät vävda av minnen med bus och kalas. Vad ska man behålla? Jag går vidare till vårt väskförråd där vätska har trängt igenom efter sommarens omfattande regn. Rummet, som är under trappan, är fullt av fukt och väcker en vemodig längtan till att få åka i väg igen. Fyllda väskor vill packas upp på en annan destination. För här är det trångt och gammalt. För mycket och för lite på samma gång.
Där står jag och ser att även hemmet måste rensas och få mer utrymme. Jag suckar och går ut i solen i stället. För någonting i mig ropar efter att jag själv behöver frigöras. Är det minnet som är fullt såsom i min Ipad? Eller är det kroppen som behöver komma loss från attribut som inte längre behövs?
Sommaren nöter fram vad som egentligen är nödvändigt. Att ha en rabatt att pyssla om, dricka kaffet långsamt, barnen som tillfälligt åter samlas kring middagsbord som kan rymma allt från två till elva tallrikar. Solstolen som bjuder in för läsning och fantasi. Upptäcktsfärder med hunden i okända skogar och välkomnande vatten. Allt det där vill jag nu skapa plats för när vardagen knackar på efter ledighet.
Så jag frågar mig själv hur jag kan frigöra utrymme för att införliva det jag under lediga dagar har vidrört som meningsfullt? Kanske jag behöver skala av eller ta bort någonting av allt som samlats i form av saker eller till och med vanor? Allt för att jag, mitt konto, jag själv, inte ska upphöra att gälla. Jag låter huset vara i dess museumlika omfångsrika minnestunga utstyrsel och lägger mig i stolen som ytterligare håller kvar mig i solens tröst. Du måste frigöra mer utrymme. Det blir ett löfte till hösten.
Helene Öhman 