Månad: augusti 2025

I veckan var jag på ett seminarium som handlade om att använda AI som forskare och i forskarutbildningen. Eftersom jag och mina doktorandkollegor träder in i ett nytt paradigm där förenklande assisterande verktyg finns ett klick bort kändes temat extra intressant för mig. Särskilt så här i början av min doktorandresa där jag formas som mest och söker rollmodeller för vad ett gott arbete är och definitivt inte får vara.

Ja, vart går egentligen gränserna i gråzonen mellan språkverktyg som förbättrar och korrigerar, men samtidigt riskerar att likrikta och stelna min taffliga engelska; från grammatiska justeringar till fullfjädrade översättningar?  Eller kan man använda chattar som kan formulera hela texter från grunden? Gud förbjude!  Vad ska vi då med forskare till?

Ja, vi rynkade våra pannor och undrade: vad är kunskapande i detta nya landskap? Är det processen, att som forskare komma på frågor, hämta empiri, välja teori och analytiskt få fram ett nytt fynd? Eller är det produkten: en färdig artikel som har mitt unika språk även om metoden och empirin kan vara slätstruken eller mindre originell?  Vi får inga tydliga svar på seminariet. Frågorna skapar, som vanligt, bara fler frågor.

Men under veckan har jag funderat vidare och landat i att både process och produkt består av mikro-beståndsdelar som behöver väljas med varsamhet och noggrannhet: orden. Varje ord gör skillnad. Och jag vill känna att jag väljer och väger dem på guldvåg.  

Jag vill äga starten på meningen, liksom slutet. Jag vill till och med kunna besluta varför, var och om kommatecknet ska placeras. AI får inte heller sätta punkten. Det gör jag.

I insikten över de små ordens stora betydelse finner jag plötsligt i en artikelläsning skillnaden mellan orden ”space” och ”place” som båda på svenska betyder plats. Gränser för vart arbetet utförs – i kontor eller hemifrån – är just det jag studerar med hybridarbete som mitt fokus. Space kan helt enkelt förstås som ett ställe, ett mer abstrakt rum ofta begripligt som arkitektur, teknik eller funktion. Det kan ses som en slags behållare för handlingar eller en bakgrund där saker sker. När ett rum saknar personlig eller social mening är det, enligt min läsning, bara space. Place, däremot, är ett rum som har fått mening. Det är en sammansättning av människor, objekt, teknologier, normer och känslor som samlas och stabiliseras över tid. Place är därför inte bara en fysisk plats utan något som skapas genom våra handlingar och erfarenheter.

Skillnaden mellan dessa ord gav plötsligt ett nytt ljus till min empiri. I intervjumaterialet om hybridarbete framträder nämligen berättelser där kontoret bara förblir ett space trots chefers ärliga försök att skapa mening kring de ljusa fräscha ytorna omgivet av kaffemaskiner och aktivitetsbaserade skrymmande ytor. Parallellt glimtar berättelser fram av place där hemmet inbäddad med möjlighet för fokus och ostört prat med en kollega på skärmen kan ge en känsla av samhörighet. Där finns en dörr som kan stängas för egna tankar. Ett place. En person säger till och med: ”Man vill ha det som hemma, fast på kontoret.” Kanske handlar det just om hur kontoret behöver bli ett place och inte bara ett space. Likaså finns det flera intervjupersoner som beskriver glädjen i när kontoren blir besjälade och levande av kollegors utsträckta händer mellan möten. Place är alltså space med mening.

Detta var bara ett enkelt exempel på hur varje ord långsamt behöver övervägas istället för att låta AI bestämma. Självklart går det som forskare, liksom stadsministern, att bolla med AI. Men orden ska vi äga, skälvande och själva. De är den minsta beståndsdelen i hur vi formar och formas av världen. Så välj dem noga och låt AI inte göra DET jobbet. Där sätter jag punkt för AI men fortsätter att söka efter fler ord.

Du måste frigöra mer utrymme. Minnet är fullt. Plötsligt kommer denna instruktion överallt. I min mobil. På min Ipad.  Och samma sak med g-mail som med bestämd ton förmanar att mitt konto kommer att upphöra att gälla. Om jag inte åtgärdar. Detsamma gäller kontot för alla mina privata dokument. Nej, det finns inte plats för mer.

Jag får alla dessa meddelanden när jag är på semester så jag låter det hela rinna av. Ja, som vatten på en gås.

Väl hemma får vi för oss att rensa i vårt hus. Det har varit så enkelt, ljust, fräscht och minimalistisk i alla boenden där vi tillfälligt bott under sommaren. Men här är det överbelamrat av saker. Vi börjar. Ja, vart vi ska vi starta? Gamla hårda LP-skivor som finns kvar (i fall vi skaffar oss en gammeldags grammofon någon gång), vart ska de ligga?  Barnens utklädningskläder där prinsessa, cowboy, clown, halloweenskelett och indian-utstyrsel har lagt i sig i en stor hög längst inne i ett förråd av spindelnät vävda av minnen med bus och kalas. Vad ska man behålla? Jag går vidare till vårt väskförråd där vätska har trängt igenom efter sommarens omfattande regn. Rummet, som är under trappan, är fullt av fukt och väcker en vemodig längtan till att få åka i väg igen. Fyllda väskor vill packas upp på en annan destination. För här är det trångt och gammalt. För mycket och för lite på samma gång.

Där står jag och ser att även hemmet måste rensas och få mer utrymme. Jag suckar och går ut i solen i stället. För någonting i mig ropar efter att jag själv behöver frigöras. Är det minnet som är fullt såsom i min Ipad? Eller är det kroppen som behöver komma loss från attribut som inte längre behövs?

Sommaren nöter fram vad som egentligen är nödvändigt. Att ha en rabatt att pyssla om, dricka kaffet långsamt, barnen som tillfälligt åter samlas kring middagsbord som kan rymma allt från två till elva tallrikar. Solstolen som bjuder in för läsning och fantasi. Upptäcktsfärder med hunden i okända skogar och välkomnande vatten. Allt det där vill jag nu skapa plats för när vardagen knackar på efter ledighet.

Så jag frågar mig själv hur jag kan frigöra utrymme för att införliva det jag under lediga dagar har vidrört som meningsfullt? Kanske jag behöver skala av eller ta bort någonting av allt som samlats i form av saker eller till och med vanor? Allt för att jag, mitt konto, jag själv, inte ska upphöra att gälla. Jag låter huset vara i dess museumlika omfångsrika minnestunga utstyrsel och lägger mig i stolen som ytterligare håller kvar mig i solens tröst. Du måste frigöra mer utrymme. Det blir ett löfte till hösten.