I veckan var jag på ett seminarium som handlade om att använda AI som forskare och i forskarutbildningen. Eftersom jag och mina doktorandkollegor träder in i ett nytt paradigm där förenklande assisterande verktyg finns ett klick bort kändes temat extra intressant för mig. Särskilt så här i början av min doktorandresa där jag formas som mest och söker rollmodeller för vad ett gott arbete är och definitivt inte får vara.
Ja, vart går egentligen gränserna i gråzonen mellan språkverktyg som förbättrar och korrigerar, men samtidigt riskerar att likrikta och stelna min taffliga engelska; från grammatiska justeringar till fullfjädrade översättningar? Eller kan man använda chattar som kan formulera hela texter från grunden? Gud förbjude! Vad ska vi då med forskare till?
Ja, vi rynkade våra pannor och undrade: vad är kunskapande i detta nya landskap? Är det processen, att som forskare komma på frågor, hämta empiri, välja teori och analytiskt få fram ett nytt fynd? Eller är det produkten: en färdig artikel som har mitt unika språk även om metoden och empirin kan vara slätstruken eller mindre originell? Vi får inga tydliga svar på seminariet. Frågorna skapar, som vanligt, bara fler frågor.
Men under veckan har jag funderat vidare och landat i att både process och produkt består av mikro-beståndsdelar som behöver väljas med varsamhet och noggrannhet: orden. Varje ord gör skillnad. Och jag vill känna att jag väljer och väger dem på guldvåg.
Jag vill äga starten på meningen, liksom slutet. Jag vill till och med kunna besluta varför, var och om kommatecknet ska placeras. AI får inte heller sätta punkten. Det gör jag.
I insikten över de små ordens stora betydelse finner jag plötsligt i en artikelläsning skillnaden mellan orden ”space” och ”place” som båda på svenska betyder plats. Gränser för vart arbetet utförs – i kontor eller hemifrån – är just det jag studerar med hybridarbete som mitt fokus. Space kan helt enkelt förstås som ett ställe, ett mer abstrakt rum ofta begripligt som arkitektur, teknik eller funktion. Det kan ses som en slags behållare för handlingar eller en bakgrund där saker sker. När ett rum saknar personlig eller social mening är det, enligt min läsning, bara space. Place, däremot, är ett rum som har fått mening. Det är en sammansättning av människor, objekt, teknologier, normer och känslor som samlas och stabiliseras över tid. Place är därför inte bara en fysisk plats utan något som skapas genom våra handlingar och erfarenheter.
Skillnaden mellan dessa ord gav plötsligt ett nytt ljus till min empiri. I intervjumaterialet om hybridarbete framträder nämligen berättelser där kontoret bara förblir ett space trots chefers ärliga försök att skapa mening kring de ljusa fräscha ytorna omgivet av kaffemaskiner och aktivitetsbaserade skrymmande ytor. Parallellt glimtar berättelser fram av place där hemmet inbäddad med möjlighet för fokus och ostört prat med en kollega på skärmen kan ge en känsla av samhörighet. Där finns en dörr som kan stängas för egna tankar. Ett place. En person säger till och med: ”Man vill ha det som hemma, fast på kontoret.” Kanske handlar det just om hur kontoret behöver bli ett place och inte bara ett space. Likaså finns det flera intervjupersoner som beskriver glädjen i när kontoren blir besjälade och levande av kollegors utsträckta händer mellan möten. Place är alltså space med mening.
Detta var bara ett enkelt exempel på hur varje ord långsamt behöver övervägas istället för att låta AI bestämma. Självklart går det som forskare, liksom stadsministern, att bolla med AI. Men orden ska vi äga, skälvande och själva. De är den minsta beståndsdelen i hur vi formar och formas av världen. Så välj dem noga och låt AI inte göra DET jobbet. Där sätter jag punkt för AI men fortsätter att söka efter fler ord.


