Jag ser så många ledare som försöker. De anstränger sig kravlande med hög arbetsbörda in i ett första chefsuppdrag där de, utöver sitt redan fullspäckade jobb, också ska ”vara lite chef”. Jag känner en djup sympati med dem. Nästan kan jag höra den ökade pulsen inför det nya uppdraget och alla förväntningar som växer fram från första medarbetarsamtalen. Där formas ett narrativ om ledarskap. Som ny chef är det omöjligt att urskilja vad som är projektioner, önskningar eller till och med drömmar. Så lätt att anteckna noga varje stavelse och lägga dessa meningar i en redan fylld ryggsäck.
Tack alla chefer som försöker vara bra! Ni med ärliga intentioner som kanske inte får till ett coachande förhållningssätt. Med en gång. Ännu. Tack chefer som lyssnar utan att hamna i försvar. Tack också till er ledare som gör försök att sätta gränser och säger ”nej, det kan jag inte lösa”. En eloge till alla er som återkommer med svar på frågor som ställs vid ett möte. Eller ni som tar ett snack med er egen chef när en förutsättning känns orimlig.
Ja, jag ser så många ledare som försöker. Det blir inte alltid perfekt. Eller färdigt. Och det är som det ska, såsom Tranströmer skriver i ”Romanska bågar”. Försöket känns och gör skillnad. När det är äkta. Tack till dig som har tagit dig an ett chefsuppdrag fast du egentligen kanske inte vill. Jag tror att det är just du som kommer att bli en bra chef. Töm ryggsäcken på tunga stenar och börja vandra. Vi känner vindpusten av vilja och försök; när det är äkta.
Helene Öhman 