Jag har lämnat rollen som chef för att istället forska om chefer, lärande och ledarskap.
Det har gått två månader nu på nytt jobb. Vänta? Kan det verkligen stämma? Två månader… Bara. Jag började den 1 mars och nu är det typ 1 maj. Jo, men det blir ju två månader. Tiden kan mätas objektivt, men den känns subjektivt. Och i min värld har jag varit på Linköpings universitet i flera månader. Fler än två. Jag har läst två intressanta kurser. En i vetenskapsteori och en om lärandets klassiker genom tiderna. Parallellt har jag börjat formulera en avhandlingsidé medan jag dykt ner i data för att direkt närma mig empirin och därigenom hitta forskningsfrågan.
Hur det är? Jag lägger märke till att det sker två processer parallellt. Den ena handlar om att gå till någonting. Jag har just fått access till den akademiska världen och står i periferin som ny i ett nytt sammanhang och beskådar det som sker hos dem som kan. De är experterna och jag är nybörjaren.
Trots mina långa och många år i yrkeslivet är ju detta en ny praktik för mig där jag försöker förstå enkla saker som att man inte bjuder varandra i Outlook-kalendern. Men också svårare spel, som att handledare kan ha olika vetenskapliga ”paradigm” som det kan vara klokt att följa. Jag har ett eget rum. Nästan. I mitt rum finns två skrivbord där min härliga kollega förgyller doktorandtillvaron som vi delar. Tacksam över att slippa släpa på aktivitetsbaserade ambitioner med platser där skärmen inte fungerar – om man överhuvudtaget får en plats.
Utöver att gå till något märker jag att jag också lämnar något. Det är min gamla roll. I en av kurserna som jag läst har jag fått möjlighet att fördjupa mig i situerat lärande och ”Community of practice”. Kort sagt så handlar detta koncept om att vi lär i kontexter och situationer när vi samtidigt rör oss från noviser till mästare. Poängen är att lärandet är rörelsebanan att bli något, att vara på väg. Och att lärandet ofrånkomligt är inbäddad i sin miljö. Det är intressant att läsa om något parallellt som jag känner att det är just det jag är med om. Lärandet kan också ske i vägen från något. För när jag går in i ett nytt ”Community of practice” behöver jag förmodligen lämna ett annat. Åtminstone om det blir en identitetskrock att vara i två gemenskaper samtidigt. Det jag sakta glider ifrån är min tidigare roll som chef där jag jobbade. Jag har nästan känt denna förflyttning fysiskt. Som att gå. Som att röra mig framåt, bort från något. Först när jag står i periferin i det gamla har jag en tillräckligt skarp blick för att se kulturen, artefakterna och relationerna som jag varit en del av. Inbäddad. Oförmögen att se och känna när man står mitt i det.
Det är maj och jag vill njuta av våren. I vårens berusande glädje känner jag närvaro i det som sker. Knopparna som brister ut i rasande fart. Dofterna från rabatterna. Ja, det låter så himla klyschigt. Men det är just så det är för mig. Jag är här när allting händer. Medan jag formas som forskare. Dricker kaffe i egen trädgård med solglimtar mellan analysarbetet i eget arbetsrum. Omsluten i en plats som jag så länge drömt om att få vara på. Forskningen, analysen, nörderiet – skrivandet. Trots att jag tveksamt stampar i periferin är jag ändå hemma. Man vet när det är rätt.
Helene Öhman 