Min dag består av så många delar. Tur att jag är en person som gillar att åka hiss mellan högt och lågt. ”Kan vi inte ha pappershanddukar i köket i stället för bomullshandukar? För vem tvättar de där handdukarna egentligen?” frågar en ny medarbetare med bästa omsorgen om kontoret där vi alla ska trivas. Och hon gör allt för att det verkligen ska bli så. Jag vet inte vem som tvättar handdukarna på jobbet och inser att mitt instruerande ledarskap genast brister. Men hon går vidare och telefonen plingar: ”Tack för underlaget till workshoppen om femårsplanen” skriver konsulten som ska hjälpa oss i ledningsgruppen på måndag där vi en hel dag tillsammans ska lyfta blicken för att mejsla fram hur ägarnas förväntningar på oss kan operationaliseras – konkret och samtidigt strategiskt.
Jag kallar hastigt till ett möte för att vi behöver samordna hur vi ska lansera och paketera våra nya produkter efter att ha sett en mejltråd som slingrar in i sig i en tidskrävande obegriplighet. Telefonen ringer och en medarbetare undrar om den inte kan få ha en fast arbetsplats fastän vi just sagt att hybrid och flexibilitet innebär lika för alla just nu. Jag hör hur mitt svar låter helt oflexibelt där jag säger att vi alla måste plocka undan varje dag. Rent bord. Ny dag i morgon. Kom tidigt och ta ett annat bord. Eller samma.
Ett uppdykande och stimulerande samtal från min chef som undrar hur det har gått med utvecklingen av ett möjligt nytt affärsben. Vi byter några ord och jag jagar vidare på konsulten som ska ta fram ett första business case. Samtidgt påminns jag om ett kommande möte som berör vårt nya CRM-system som blivit något försenat. Men som kommer att bli så bra. När det väl är på plats. Som vår nya profet. Äntligen kommer de automatiserade processerna att flyga. Och vi kommer att slippa fakturera. Jag räknar genast på vinsterna och möjligheten att i stället kunna ta hand om fler kunder. Måtte det bli så bra som vi tror och jobbar för. Välkommen profeten. Det gör ingenting att du kommer lite sent. Vi väntar. Kanske på Godot.
Jag tar en kaffe med min nya kollega, Chat GBT, och frågar om tips om hur vi ska angripa utmaningen med den där framtidsplanen. Jag får nästan ett identiskt svar som konsulten tidigare gett; han som tackade för underlaget. Chat GBT hjälper mig också att ta fram ett nytt utbildningsupplägg om att leda på distans. Tack för bra dialog, snabba svar och ett gott kaffe under tiden.
Så hoppar jag in i ett nytt möte på teams. Jag möter en medarbetare som har för mycket på sitt bord. Tillsammans zoomar vi ut och lyckas hitta det verkligt viktiga. Vi stryker. Jag lovar att hitta en annan som kan bidra med det som fortfarande är viktigt och bråttom. Ett leende sprider sig snabbt över rutan på datorn. Jag ser ett par axlar som sjunker ner.
”Sladdarna i studion skulle behöva kopplas på ett smartare sätt så att konsulterna inte snubblar”, säger den nya ambitiösa personen som vill ordna allt till det bästa. Jag säger att vi tar det på måndag. För nu är det fredag. Jag känner en stor tacksamhet för ett stimulerande jobb – att få röra mig mellan handdukar i köket till en strategisk femårsplan. Och bäst av allt är allt möten med människor som växer i det som händer. Så tänker jag på Mats Tyrstrups forskning om vad chefer egentligen gör i vardagen. De känner ett ständigt dilemma att inte göra tillräckligt med strategiska saker. Men det de egentligen gör är att jonglera, improvisera och förhindra möjliga katastrofer. Verksamheten är ibland ”på gränsen till fiasko” som en mycket läsvärd bok av Tystrup så träffande heter. Och lite skillnad kan det vardagliga operativa utförandet göra. Leve chefsjobbet.
Helene Öhman 