Före sommaren skrev jag att jag nästan snubblade på mållinjen. Nu känner jag i stället att jag sitter fast i startgropen och motvilligt vill börja springa loppet igen. Visserligen har jag vilat mig i form. Blicken är förmodligen klarare nu så att jag bättre kan se vägen. Kroppen är mer avslappnad och själen är lugnare. Just därför vill jag inte ställa mig här vid startlinjen. För jag är rädd att loppet ska dra mig i väg i för hög fart, på stigar som jag egentligen inte vill besöka. Jag är på riktigt uppskrämd av att på nytt fastna i rutiner och inrutade mönster.
Ja, precis så känns det när jag min andra dag på jobbet i en tabell skriver upp vilka möten jag behöver kalla till under hösten. För att göra det hela mer översiktligt och pedagogiskt har jag färgkodat mötena. Trots att rött, gult, grönt och lila inbjudande lyser på pappret drabbas jag av en känsla av instängdhet.
Sommarens lätthet rinner av mig och sköljer bort den där nyligen livfulla känslan av frihet. Före semestern tryckte jag undan alla jobb-bollar i ett stort skåp. Ja, rent metaforiskt alltså. Jag skrev ner vilka bollar jag behövde sätta i rullning efter ledigheten. Under sommaren har jag lyckats hålla bollarna på avstånd. Lätt har jag tryckt tillbaka bollen i skåpet med en smäll om den ändå kommit emot mig.
Väl inloggad är det som att alla bollar på en gång rullar emot mig. Plötsligt känns det som jag befinner mig i bollhavet på Ikea där barnen lekte när de var små.
Så många som väntar på mina beslut, mina svar, möjligheter till samarbeten eller projekt som behöver slutföras. Allt det där, som skulle mogna fram under sommaren och med tiden öka skärpan, känns fortfarande obegripligt.
Efter några dagar börjar jag sakta få ordning på bollarna. Men känslan av att sitta fast vid starten sitter kvar. För jag vet inte om jag verkligen vill springa loppet. Åtminstone inte i samma tempo och samma sträcka som i våras.
Helene Öhman 