Det är samma visa varje år. Jag lär mig aldrig. Maj och juni är som proppfulla godispåsar som svämmar över av praliner och ändå stoppar jag in fler. Girigt äter jag från påsen. Mättnadskänslan infinner sig. Jag vill gömma undan några godbitar till hösten. Men allting ska fyllas nu. Eller stängas. Beslut ska vara fattade. Analyser färdigtänkta, höststarterna planerade samtidigt som vi behöver ge tid för utvärderingar, nå i mål med kundmötena och säkerställa affären.
Detta samtidigt som avslutningar i skola, på fotboll och annat ber om min närvaro. Ogräset i trädgården växer tätt. Jag vill rycka upp allt och ändå hänga vid grillen medan jag hänger mig åt syrendoften. Det är som att snubbla på mållinjen. Så känner jag dagen efter att vi plockar bort de lufttomma ballongerna från träden efter sonens studentfirande. När vi bär undan borden som igår prålade av presenter och partymat kommer ryggskottet. Det var hit min kraft räckte. Men den behöver räcka i två och en halv vecka till. Jag lägger mig i hängmattan. I morgon är det måndag.
Konsulter ringer och vill stänga sin att-göralista. Men deras slut blir min början. Jag orkar inte starta något nytt nu före sommaren. Inte ses för att spåna om ett möjligt projekt eller en helt ny tjänst. Mitt huvud behöver vila. Kroppen längtar efter att göra något helt annat. Tankarna ska marineras. Hjärnan kommer att vara krispig när jag kommer tillbaka efter en sommar i hängmatta, ogräsrensning, bad i sjön, långa vandringar, nybakta bullar på landställets veranda och cykelturer till båten. Sörmländska stigar. Lågmälda samtal med vänner den sena julikvällen när vi plockar fram filtar och tänder ljus. För ingen vill sova. Sommarnatten ska bara fångas. Inga teamsmöten, inget officepaket – out of office.
Men jag är inte där. Än. Från min långa lista flyttar jag allt fler punkter från rubriken ”klart före sommaren” till rubriken ”att göra efter sommaren”. Och märkligt nog brukar blicken efter sommaren på ett annat sätt kunna urskilja vad som verkligen är viktigt. Flera av de aktiviteter som nu hänger och dinglar på listan kommer jag att stryka om två månader. Så lätt att klippa av dem från grenen då. Nästan som att rensa ogräs. Men nu är blicken grumlig och jag kan inte urskilja ros från maskros i min långa lista. Två och en halv vecka kvar tänker jag och loggar in på ett av dagens många möten. Tröttheten före semestern är för mig den största. Och jag lär mig aldrig.
Helene Öhman 