Det är så lätt att tycka när man sitter på läktaren. Ovanifrån har man perfekt vy över spelet i matchen eller vad som händer eller inte sker på scenen. Man applåderar, viskar, regisserar – hur de andra borde göra. För hur svårt kan det vara? På planen eller golvet där nere är allting annorlunda. Där kämpas och svettas det. Man gör så gott man kan utifrån det man ser när ansträngningen utförs. Utifrån det man tror blir bäst i stunden. Så lätt att vara publik. Så enkelt att ge råd till andra just i vilan och överblicken.
Vi borde med större ödmjukhet förhålla oss till fotarbetet när vi själva inte är med i spelet. Och som spelare i matchen eller aktörerna på scenen skulle prestationen förbättras med en paus för regi från en annan blick. Och kanske den bästa förståelsen finns om vi byter roller ibland. Publiken hoppar in i spelet och spelarna får vara regissörer.
Ibland är medarbetarna publik till ledningen där det tisslas och tasslas om ofullständigt spel utan förståelse för grovjobbet som sker med bästa intentioner. Och ibland är det ledningen som på läktaren fattar beslut där blicken är grumlig om verksamhetens behov för avståndet i läktaren är för stort till marknivå. Ödmjukheten behöver vara ömsesidig och kommunikationen konstruktiv från läktarvyn till marknivån oavsett vem som är publik och vem som agerar.
För det är så lätt att tycka när man sitter på läktaren utan att vara den som agerar.
Helene Öhman 