Rätt ofta upplever jag att jag har tur. Jag får det där jobbet som jag sökte, huset vi budade på blev vårt och vi fick till och med den finaste hundvalpen i kullen (tycker vi i alla fall). Det känns som att den ena dörren liksom öppnar den andra. En känsla av flow – att allt flyter på mellan utmaning och kontroll – infinner sig. Och jag ler. Det går lätt. Kay Pollak brukar säga: ”När det är lätt så är det rätt. När det är rätt så är det lätt.” Med lätthet löser jag utmaningarna på jobbet. I ett rus av flow får jag dessutom ihop vardagslogistiken. Träningen går också bra. Jag sover gott om natten. Trösklarna är korta i de öppnade korridorerna där jag studsar fram.
Men när det är svårt, då är det hårt. Den ena dörren stänger den andra. Har du upplevt den känslan? Den här veckan har varit ett exempel på stängda dörrar. För det första är omvärlden i en enorm kris. Putin har startat krig mot en demokrati. Ja, det är ett land som bara vill ha rätt att vara just, ett eget land. Ukraina. Putin stänger inte bara dörrar till Ukrainas behov av fred utan stänger också ner hoppets dörr och trampar sönder Europas gemensamma avtal om att inte starta krig på sådana premisser. Han skrämmer med kärnvapen. Ryssland hotar oss. Jag känner mig liten och rädd. Som att dörrarna helt stängs framför mig och jag blir inklämd i ett litet skyddsrum där jag försöker andas hopp.
I samma vecka säger också den kandidat som jag hoppats på till en nyckelroll NEJ och väljer att stanna kvar där hon är. Jag vet, en världslig sak jämfört med Putin. Men när hon stänger dörren till oss så slängs också lite av min egen motivation bort. Slängs och stängs. Vår hund har den här veckan testat en dagmatte. Vi var så glada över att efter månader av sökande äntligen ha hittat rätt. En pensionär som blir lyckligare av hund. Och en hund som blir rikare av långa promenader i natur. Dessutom hundpsykolog som sägs ”klara av alla slags hundar”. Efter två dagar stänger hon dörren. Nej. Det var inte rätt. Det var inte lätt. Hunden var inte lätt-rätt. Jag tar kopplet, packningen och går därifrån. Stänger dörren. Hoppet lämnas bakom mig när jag med solen i ryggen åker därifrån. När det är hårt då är det svårt.
Ibland känns det alltså som att mitt liv levs fram i dessa ytterligheter. Dörrar som öppnas. Dörrar som stängs. Där är lätt och rätt. Där blir hårt och svårt. Nyanser av livet där den ena färgen föder den andra. Där jag i det lätta ibland hade velat blanda in något hårt för att få en större färgskala. Eller i det svåra skulle önska se något mer rätt för att få bättre skärpa.
För kanske är det som självaste Fröding har dikat: att två grannar jag har i min boning. Den ena är sentimental som ser livets kval. Den andra är svärmisk elegisk och sjunger ibland till gitarr. Och stundom när ledsnad mig trycker och dagen mig tycks för lång, jag präntar och sätter i noter små stumpar av bägges sång.
Den ena dörren är stängd, den andra öppnas igen. Ja, så vill jag hoppas att det blir. För när det är lätt blir det till sist rätt även om dörrar stängs i hårda slag.
Helene Öhman 