Karriär sägs betyda levnadsbana. En bana som yrkeslivet stakar ut för dig. Eller en bana du själv skapar utifrån det du värderar som viktigast i ditt yrkesliv – och liv. Traditionellt ses karriär som befordran. Att klättra uppåt. Att ta sig fram. Att bli belönad. Att få mer lön. Större ansvar. Mer makt. Högre status. Detta normativa sätt att se på karriär kan beskrivas som en objektiv syn – dvs. hur andra definierar vad som är en lyckad karriär. Den subjektiva karriären är snarare den egna synen på karriären och vad som skapar framgång.
Utöver den linjära klättrande stilen behövs fler karriärstilar. Detta var något som Brosseau (1996) fann i sin forskning och hittade tre kompletterande karriärdrivkrafter som snarare lyfter fram individuella värden framför meriterande. Med en expertdriven karriärstil drivs man av att fördjupa sig inom ett område. Att uppnå en hög grad av professionalism är viktigt i denna karriärstil liksom att känna en identitet i själva yrket. Andra kan snarare drivas av att ständigt utvecklas och låta det ena kompetensområdet leda till ett nytt på ett utvidgande sätt; en spiralkarriär. Typiskt för denna stil är att man periodiskt rör sig mellan olika kompetensområden och roller som bygger vidare på föregående steg – ibland vertikalt och ibland horisontellt. Den fjärde karriärstilen kallar Brousseau för Transitkarriären vilken är den minst traditionella då man här byter inom vitt skilda yrkesområden, organisationer eller branscher upprepade gånger i sitt yrkesliv. Dessa byten sker i perioder om tre till fem år. Personer som präglas av denna stil reflekterar inte ens över att de har en karriärstil utan är mest måna om att få ett smörgåsbord av yrkeserfarenheter och söker variation och oberoende (Brousseau, 1996, s. 56-59).
Om man väl en gång tackat ja till ett chefsjobb finns det sannolikt en förväntan från omvärlden att karriären ska fortsätta i en klättrande spikrak riktning. Uppåt. Det är lätt att göra andras förväntningar till sina egna. Att känna att befordran som ges i stunden är ett tåg som bara står inne nu. En enda gång. Om man inte hoppar på får man aldrig veta hur det hade kunnat vara att gå högre och få mer. Men väl där gäller det att vara trogen mot sig själv; är det denna roll som ger mig glädje just nu? Är det detta jag verkligen vill göra? Får jag energi? Utvecklas jag? Får jag använda min potential? Sover jag gott om natten? Kan jag förändra det dit jag vill? Är det värt priset?
Alla dessa frågor har jag personligen brottats med den senaste tiden då jag jobbat som affärsområdeschef med ett allt större ansvar för verksamhet, utveckling och resultat. Ett roligt jobb på sitt sätt. Plötsligt dök emellertid ett alternativt jobberbjudande upp som handlade om att jobba på en annan nivå som praktisk utförande i en roll utan personalansvar. Istället för att leda utveckling skulle jag få möjlighet att göra utveckling. Konkret. Med kunden i centrum. Det skulle innebära färre metamöten för att koordinera och styra. Men fler tillfällen till operationalisering och samordning informellt med kollegor.
Från början var det inte ett lätt val. Skulle jag hoppa av min nuvarande chefskarriär? För att fatta beslutet skissade jag rationellt på plus och minus med de olika alternativen och försökte gå tillbaka till mina drivkrafter, värderingar och målbild för livet som helhet. Jag försökte känna vad jag längtade efter – egentligen – bortom andras förväntningar. I den praktiska situationen hade jag också nytta av den teoretiska indelningen av karriärdrivkrafter där jag fick påminna mig om att min främsta drivkraft är utveckling och utvidgning snarare än att klättra uppåt. Jag vågade språnget att utmana min nuvarande position och landade i valet av att inom kort hoppa på det nya jobberbjudandet.
Rent rationellt kan det tyckas lätt att förstå att vi har olika karriärdrivkrafter men i praktiken är det inte sällan smärtsamt att följa den innersta kompassen framför andras förväntningar. Pattie Sellers menar att karriären behöver ses som en klätterställning snarare än en stege. Jag tycker om den tanken och vill själv vara en förebild där jag vågar hoppa av vägen mot toppen och istället hoppa åt sidan en stund för att kanske en annan gång klättra uppåt igen. När det är dags. Om jag vill.
Helene Öhman 