Existera betyder att träda fram. Som ledare har du betalt för att just träda fram. Företräda. Det är ensamt. Trots ett sökande efter samspel med medarbetarna står du där ändå – utlämnad. Och det är som det ska. Ty ledarskapet innebär en nödvändig avskildhet mitt i gemenskapen, en tankens integritet för att skapa utrymme för bra och strategiska beslut.
Jag tänker på hur enkelt och klart jag såg på ledarskap innan jag själv hade axlat rollen som chef. Ungefär på samma sätt som man bär idealbilder av hur man kommer att vara som förälder. Den där perfekta närvarande pedagogiska och roliga föräldern som coachar sina barn genom livet. Så skulle jag vara. Med ett kritiskt öga studerade jag föräldrar som verkade alldeles för trötta och tråkiga. Hur svårt kunde det vara?
Erfarenheten av att själv vara förälder har förändrat mitt synsätt på föräldraskapet. På samma sätt ser jag med ödmjukhet tillbaka på de chefer som jag har haft genom livet. Jag tänker mer på det slit som förmodligen låg bakom deras agerande och finner ett försonande förhållningssätt till det som inte blev som det skulle alla gånger. Hellre ser jag den positiva intentionen än att tro att det fanns en medveten avsikt att försumma.
Jag tar ledarskapet på stort allvar. Jag vill vara bra. Jag vill medverka till goda förutsättningar för individen men samtidigt se till verksamhetens väl. Göra skillnad för många. Men det går inte att bli gillad av alla i strävan efter helhet. Ledarskapet är en existentiell fråga som borde beröra oss chefer på djupet. Orkar vi härbärgera ensamheten? Vågar vi att träda fram, stå fast och vara ofullständiga i vår strävan efter att bli bäst? För att vinna måste man nog förlora sig själv. Våga språnget, som Kierkegaard sa. Låta det bekanta brottas med de obekanta. Och det är just det som är så utmanande med att vara ledare.
Helene Öhman 