Att befinna sig i en grupp innebär alltid en begränsad arena av feedback. Här råder en kamp om att synas, bli lyssnad på och gärna bli omtyckt. Vissa människor älskar det sociala samspelet i arbetsgrupper medan andra drömmer sig bort och vill slutföra uppgifterna själv.
Den ledare som vill nå resultat i en grupprocess bör söka förena en paradox av två till synes oförenliga tillstånd av trygghet och en viss grad av ångest eller oro. Jag tror, liksom Paul Moxnes, att ångest är en känsla som positivt kan utveckla individer, grupper och organisationer.
I kommunikationen med medarbetare individuellt och i grupp är det viktigt att påminna sig om att det vissa blir trygga av blir andra rädda för. Som chef är det omöjligt att tillgodose dessa parallellt olika behov. Det viktiga är att erkänna den ångest som finns i grupper och skapa ett klimat för att stå ut med den. Om vi sänker gränsen för att kunna se ångesten och höjer ribban för att stå ut med den kan oron bli en positiv drivkraft för att skapa förändring.
Helene Öhman 